Magnus Sandberg: ”Mer värdig vinnare kommer vi få leta efter och det känns väldigt bra”

Jason Doyle kröntes till Världsmästare i slutet av oktober. Foto: Roger Hultgren

I slutet av april i år fick vi läsa Magnus Sandbergs tankar inför den då stundande VM-säsongen. Nu när VM körts klart återkommer den goe smålänningen med ännu en krönika. Speedwayoraklet från Växjö har plitat ner sina tankar om den gångna säsongen. Trevlig läsning!

GP-säsongen är över för den här gången. Och som vanligt är man full av nya intryck och känslor. Mycket har varit bra, en del har varit dåligt och visst finns det mycket man skulle vilja göra för att produkten GP-serien skulle bli ännu bättre. Men BSI kör sitt race och kommer säkert göra så länge vi använder oss av den här modellen för att kora en världsmästare. Och nej, jag vill inte gå tillbaka till en final, absolut inte. Siffran TOLV är precis lagom och det känns väldigt rättvist varje år och absolut inte en slump som det kanske gjorde vissa år när någon blev världsmästare fram till 1994.

Alla kan säkert påminna sig om någon världsmästare som kändes sådär fram tills dess. Under de 23 åren som vi haft det här systemet tycker jag vi fått fram den bäste varje år. Säkert skulle någon säga att Jason Doyle borde vunnit ifjol. Men tyvärr är skador en del av sporten och letar vi i arkivet hade säkert Tomasz Gollob haft minst en titel till om det inte varit för just skador.

Så av just den anledningen är det extra kul att Jason Doyle lyckades i år istället. Men det var nära att det höll på att skita sig även i år med en bruten fot. Men som Jason själv sa ”det ska göra ont att bli världsmästare” och han är inte ensam genom åren att bitit ihop galet mycket. För att just bli det alla är med för, att bli världsmästare.

Tanken är att summera årets GP och alla deltagare. Men när jag ser att 37 förare tagit poäng i de tolv tävlingarna inser jag att jag nog får köra en kortare version på en del.

Årets banreserver tänker jag nominera tre: Jacob Thorssell, Brady Kurtz och Rohan Tungate. Alla dessa tre stod alla och väntade på att kanske få köra ett heat. Alla tre vann heat, och Tungate t.o.m två. Så vinnare är Rohan Tungate.

Årets Wild Card: Här tänker jag inte nominera någon utan utser Pawel Przedpelski till det direkt. Att ta 10p som WC händer inte så ofta längre så därför väldigt imponerande. Visserligen på hans hemmabana där han vet exakt var han ska åka. Men ändå riktigt bra.

Årets ”jag borde köra GP”: Den går till Vaclav Milik. Som faktiskt tog 13p som WC, men kan inte ge honom alla priser. Fick chansen i två tävlingar till och visade att han är redo att vara med här.

Årets tråkigaste: Inget jag egentligen vill dela ut, men jag är ledsen. Martin Smolinski är inte tillräckligt bra i det här sällskapet. Vill BSI ha en tysk med så låt någon annan få den chansen.

Årets Dansk: nominerade: Nicki Pedersen, Niels-Kristian Iversen, Peter Kildemand och Jepsen Jensen. Tyvärr finns ingen vinnare, har dansk speedway någonsin varit sämre?

Visst har det varit mycket skador på dessa förare men när de varit med har de inte levererat speciellt mycket. Ingen av dessa är egentligen värda ett Wild Card till nästa år, men självklart måste en dansk finnas med och självklart gör BSI rätt som väljer den trefaldige världsmästaren Nicki Pedersen

Årets klantskalle: Måste ändå vara Greg Hancock. Karln har lyckats köra alla GP:n utom ett fram tills i år. Och det i en sport som kantas av massor av skador. Då går han och halkar i trappan hemma och missar resten av säsongen. Hur är det möjligt. Om man ska ge en som snart fyller 48 år ett Wild Card kan alltid diskuteras. Men så länge ungdomarna får se hans ryggtavla bryr vi oss inte om ålder.

Årets ”jag kan så mycket mer”: Antonio Lindbäck är en av världens bästa speedwayförare om det är det inget snack, det visar han då och då. Men alldeles för sällan. Han är definitivt en förare som skulle vara nöjd om VM avgjordes över en tävling. Får inget nytt Wild Card och tyvärr ska han inte ha det. Men det gör ont att skriva det som svensk.

Årets tävlingsfördröjare: En sak är säker, tävlingarna kommer gå fortare nästa år. Och kanske måste arrangörerna lägga in en extra ”powerbreak” för att få sälja den korv man nu inte hinner sälja när Piotr Pawlicki inte vurpat eller kört genom en startgrind eller något annat. Det händer verkligen alltid något runt honom. Ett Wild Card var han inte ens nära. Har du fyra landsmän före dig får du inte någon chans i ett GP. Men han lär köra GP igen var så säker.

Årets mellanmjölk: Chris Holder har inte rosat marknaden i år. Känslan är att han kan så mycket mer men får inte ut det. Tycker han inte speedway är roligt längre? Är han mätt? Vi har sett det förut när förare en gång blivit mästare är det inte lika spännande längre. Om jag säger att han inte förtjäna ett WC får jag 50% på mig och säger jag tvärtom får jag resterande 50% på mig. I mitt tycke måste han visa mycket mer om han skall förtjäna en ny chans till 2019 om han inte tar den själv.

Årets pannkaka: Fast det kanske varit roligare att bli utnämnd till Årets sol. Men det är han inte värd. Han började bra och vann första tävlingen sedan har det varit mer ner än upp tyvärr. Slutade nia och med det numera det givna WC. Borde Milik fått den här biljetten istället för Martin Vaculik. Jag tycker man borde gjort så för att visa att plats nio inte är detsamma som ett givet WC.

Nästa förare får två priser.
Årets överraskning och Årets otursgubbe: Nej jag trodde inte FastFreddie skulle vara såhär bra. Ledde GP efter två tävlingar på ett imponerande sätt. Då kom skada #1. Hade det tufft i fyra GP-tävlingar och tog mest ströpoäng. Kom igen och hade vittring på silverpengen. Då kom skada #2 och säsongen var över. Trots det ”bara” blev en 8:e plats vill jag påstå att årets Fredrik Lindgren är det bästa jag någonsin sett. Är han skadefri nästa år kan det bli riktigt skoj att följa honom.

Årtiondets sega gubbe: Matej Zagars höst skulle t.o.m Rune Holta bli avundsjuk på. Jag vet inte hur många år det är som att nu åker Zagar ur GP-serien. Men från någonstans hittar han form och fart och vi lär få ha med honom ett tag till. Men slovenen ska inte be om ursäkt, när han är i Holta är det en njutning att se honom.

Årets ”är det tävling efter paus också?”: Den lille sympatiske ryssen Emil Sajfutdinov har inlett tävling efter tävling som om han vore ostoppbar. Sen är det som om någon stoppat sömnmedel i hans kaffe i pausen. Han går inte att känna igen. Ibland så illa att han missar semifinal, men tar han sig dit har det blivit respass varje gång. Och det håller såklart inte om du ska vinna VM-guld. Då blir det bara plats sex.

Årets för höga förväntningar: Bartosz Zmarzlik är bara 22 år, han tog medalj redan ifjol. När man är i Polen upplever man att han är den som tagit över rollen som populärast i landet. Han är en av världens bästa förare och kommer säkert vara så i många år. Att sluta femma är bra, men säkert inte det Team Zmarzlik hade satt upp som mål. Ett väntat bakslag, om man nu kan kalla det att komma så högt upp det. Är övertygad om att polacken slåss om medaljerna nästa år.

Årets höstmörker: Maciej Janowski har gjort en totalt fantastisk säsong. Men han borde gå i ljusterapi hos Rune Holta. ”Magic” var i ledning av GP-serien efter ett antal GP:n. Under i stort sätt hela året på minst medaljplats. Därför är säkert en fjärdeplats en enda stor besvikelse trots att säsongen varit riktigt bra. Men det är det svåra med att bli världsmästare nuförtiden. Du måste leverera i stort sätt alla tävlingar. Doyle var under 10p en tävling. Janowski tog inte 10p någon gång de fem sista. Enkel matematik.

Årets smygare: Måste erkänna att jag hade svårt att ge Tai ett bra pris. Men om man tänker efter så har han mest smugit med hela säsongen utan att göra så mycket väsen av sig. Ändå blir det en bronsmedalj. Om han är nöjd med det? Tror jag inte, men säkert väldigt glad för Jasons skull och nästa år lär britten bli att räkna med igen.

Årets komet: Självklart ska Patryk Dudek ha det här. Som nykomling i GP och komma tvåa är stort. Riktigt kul att han också fick vinna ett GP till slut också och det i sitt hemland Polen. Jag kan nu vara dryg och ge mig själv priset Årets vad var det jag sa. Men då får jag priset Årets drygpelle och det vill jag inte ha och det finns någon som förtjänar det bättre. Men handen på hjärtat så trodde jag inte Dudek skulle leverera så här bra redan i år. Ska bli oerhört intressant och se hur han nu hantera det här nästa år. Helt plötsligt andra krav. Och det inte bara från sig själv utan ett helt land som kräver att få en ny världsmästare varje år.

Årets VÄRLDSMÄSTARE: Jag skulle nog komma på tio olika priser Jason Doyle skulle kunna få. Men både han och jag nöjer oss med det här. Så galet nära det var i år också att han fick kasta in handduken en gång till. Men det kändes som i år kunde inget stoppa honom. Tänk att han tog sig till final alla gånger utom två. Tänk vilken härlig avslutning att få vinna på hemmaplan och även få vinna det finalheatet. Och tänk på det alla speedwayförare som ger upp när ni inte blivit bäst i världen när ni är 20 år. Jason Doyle har haft många tuffa år innan han kom dit han är i år. Jason kanske inte är min favoritförare och kommer kanske aldrig att bli heller. Men mer värdig vinnare kommer vi få leta efter och det känns väldigt bra.

Årets bästa tävling: Målilla

Årets häftigaste tävling: Warszawa & Cardiff

Nästa års önskemål 1: Tävling i Ryssland eller USA

Nästa års önskemål 2: Förbjud tresiffriga nummer.

Och en sista fråga: Vilka gör den fulaste pokalen 2018?

/Magnus Sandberg

2 Responses

  1. Thony Ljung skriver:

    Bra skrivet…………

  2. Göran Jonsson skriver:

    Kan inte vara en slump att Ove Fundin tog 5 VM titlar, i övrigt var dom flesta VM med en final om året värdiga mästare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *